Bibliotek i Västmanland

En roman om skörhet och styrka. Om författaren Eli som lever med sin psykos, utvecklas och kämpar. Med sitt magiskt lysande språk öppnar Beate Grimsrud dörren till en fascinerande och gripande värld.

Jag är ensam i lägenheten. I staden. I landet. På jorden. I världen. Allt mänskligt liv är släckt och bara jag finns kvar, och de andra som just nu är bältade runt om på världens alla mentalsjukhus. Maten är kvar i kylskåpet. Bilarna står kvar på parkeringen. Pengarna finns kvar på banken. Hästarna finns kvar i hagen. Medicinerna finns kvar på sjukhusen. Pillren kvar i sina burkar. Skolorna kvar utan sina elever. Böckerna kvar utan sina läsare. Blommorna kvar i blomsteraffären. Solen kvar på himlen. Regnet kvar i molnet. Snart ringer väckarklockor på hela norra halvklotet. Det finns ingen som stänger av dem. Jag skulle kunna driva allting vidare. Men kommer inte loss. Det är tjocka spännbälten. Jag har inte en chans. Jag är beroende av dem som inte längre finns. Jag är det som blir kvar om alla andra försvann. Jag har språket kvar i munnen. Ljud i strupen. Men inte tillgång till några öron. Jag ropar igen. Vet inte vad annat jag ska göra. Jag har mål i mun men till ingen nytta. Kommer jag att be min sista bön högt, eller tyst inom mig?

Eli bor ensam i sin lägenhet, och ändå inte… Espen, Emil och Erik finns också där. Deras röster har följt henne hela livet. Så småningom kommer också prins Eugen. Hennes terapeut kommer också, för att hjälpa henne att klara vardagen och vanligheten. Hon är periodvis inlagd på psykiatrisk avdelning, och i vården möter hon både omhändertagande och oförståelse. Elis vilja att leva och skapa är stor, men rösterna inom henne bråkar och stör. Ändå skriver hon hela tiden, gör film, reser och framträder på uppläsningar. Som författare röner hon framgång efter framgång, medan kampen mot sjukdomen pågår.