Bibliotek i Västmanland

Det hade inte hänt om inte Stalin hade börjat prata med mig en morgon. Jag vaknade av att han som vanligt satt på mitt bröst och nuddade min kind med tassen för att tala om att det var dags. ”Upp med dig, slöfock”, sa han mjukt. ”Jag behöver gå ut snart.” Det tog mig en stund att förstå att jag inte hade delirium eller hade blivit akut psykiskt sjuk. Jag såg mig sömndrucket omkring men det fanns varken dansande clowner eller flygande tefat i sovrummet. Inga vampyrer i kostym. Bara Stalin och jag.