Bibliotek i Västmanland

Nu är det jul igen. Med glitter och fester, raspiga julskivor – och spöken!

Innan jag hann tänka efter hade jag skrutit om att jag minsann vågade gå in i det där ödsliga huset vid sanatoriet. Dessutom skulle jag stanna där till efter midnatt. För det var just vid tolvslaget som den fasansfulle vålnaden brukade vandra runt för att utkräva sin hämnd. Som tur var skulle i alla fall Fia följa med.

En tröst var att vi ju alltid kunde rusa ut ur huset om det blev för hemskt. Men när vi väl hade kommit in vägrade Tony att släppa ut oss hur vi än bultade på dörren och skrek.

Det var den värsta natt jag någonsin har upplevt! Och så här efteråt vet jag inte vad jag ska tro. Spöken finns ju inte på riktigt. Eller ...?