Bibliotek i Västmanland

Nominerad till Augustpriset 2013 i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok!

Det gick ännu fler timmar. Till slut var det inte bara min stjärt som kändes som betong utan hela jag. Hjärnan med. Jag kunde inte tänka, bara frysa. Jag var inte rädd för råttorna längre. Det fanns inga. Astrid var störd och löjlig och asdum. Allan och Gustav med. Jag önskade att de inte fanns. Nej, förresten, jag önskade att jag själv inte fanns. Det vore bättre. Då levde det en äcklig tjockis mindre på jorden. Och då behövde inte mamma vara så sabla ledsen för att hon hade ett barn som ingen ville leka med.

Bengt mobbas av de andra barnen på gården, han vill helst inte gå ut alls. Men varje dag lämnar mamma en lapp på köksbordet med ärenden hon vill att han ska gå, om så bara till soprummet. Bengt vill inte att mamma ska bli ledsen så för att slippa förklara att han blir mobbad går han ut. En gång fick han sin mössa kastad i ån, en annan lera på cykelsadeln. Den gången då han träffade Jagger var han inlåst i soprummet. Jagger är uteliggarhund och ingen lämplig kompis alls, enligt föräldrarna i huset. De ler vänligt mot Bengt och hans föräldrar, pratar och låtsas minst av allt om att deras barn mobbar Bengt. Den enda som inte låtsas är Jagger, han tycker att Bengt ska hämnas.